Laslista.pdf. "En läsande klass" är ett hemmabygge utan vetenskaplig grund. Bild: Ulf Frödin Sedan en tid finns materialet En läsande klass kostnadsfritt tillgängligt på nätet för alla landets skolor. Dessutom har materialet skickats ut som gratismaterial till alla skolor, något som kan tolkas som ett påbud om användande av materialet. Det är en tolkning vi vet förekommer och att lärare runt om i landet av skolledningen tvingas att använda materialet, även mot sin vilja.
En läsande klass är tänkt som en studiehandledning kring frågor som rör läsförståelse i årskurs 1–6. För det andra har materialet uppenbara brister när det gäller formalia och vetenskaplig förankring. I slutet av handledningen finns en litteraturlista som innehåller drygt 50 titlar. Studiehandledningen, som är författad av fem grundskollärare, kan beskrivas som en oändlig tipskatalog eller receptsamling där färdighetsträning, teknik och form är det centrala.
På sidorna 66–67 föreslås att eleverna under en lektion ska arbeta med temat ”Berättelser av Helena Bross”. Helen Timperley: Lärares professionella lärande och utveckling. Helen Timperley är professor vid universitetet i Aukland på Nya Zeeland. På väg hem från konferensen Stockholm Summit 2012 gjorde Timperley ett stopp i Malmö hos FoU Malmö-Utbildning. Helen Timperleys forskningsområde är främjandet och organiserandet av lärares professionella lärande och utveckling – i syfte att förbättra elevernas lärande och utveckling. Hos FoU Malmö-utbildning höll Timperley i två seminarier för skolledare och de lärare som har en nyckelfunktion när det gäller skolornas utvecklingsarbete i Malmös olika förvaltningar. Lärares kompetensutveckling lösningen för skolan? Timperley inleder med att lärares professionella utveckling ofta framhålls som ett universalmedel för att förbättra skolan.
. - Det finns tusentals studier och artiklar kring lärares kompetensutveckling – men effekten av kompetensutvecklingen i de flesta fall slutar just hos läraren, säger Timperley och fortsätter. Lärare behöver arbeta annorlunda! Vad gör skillnad för eleverna? Lärarens motivationsfaktor! De jobbar språkutvecklande i klassrum som på nätet. Malin Larsson, lärare på Alviksskolan i Stockholm En del virkar, andra joggar. Malin Larssons "hobby" är att läsa böcker och hitta på roliga och språkutvecklande skolprojekt, säger hon skrattande. Och det har hon lyckats med. I år tilldelades hon Svenska Akademiens Svensklärarpris som ges till lärare som "genom sin gärning har stimulerat intresset hos unga människor för svenska språket och litteraturen. " Besöker man Malin Larssons blogg Flippat klassrum blir det tydligt hur mycket hon och hennes elever gjort de tre år hon arbetat som högstadielärare i svenska på Alviksskolan i Stockholm.
Det flippade klassrummet är hennes nav – en modell där elever och lärare skapar mer klassrumstid för gemensam bearbetning genom att förflytta själva förberedelsetiden till webben. – Vi jobbar alltid språkutvecklande när vi ses men allt arbete vi gör publiceras på bloggen och finns tillgängligt även utanför skolan, säger Malin Larsson. . – Det är mycket läsförståelse i det, säger Malin Larsson. ”Vi vill uppmuntra lärare att ta saken i egna händer” Hon är också en av huvudförfattarna till den internationella Talisrapporten, som jämför situation och inställning för lärare i 34 olika västländer. I årets rapport var Sverige med för första gången, och resultaten var nedslående.
Fem procent av de svenska lärarna tyckte att deras yrke var uppskattat av samhället - nästan lägst av alla deltagande länder. Hälften av alla svenska lärare som deltog i studien, svarade att om de hade fått välja yrke på nytt så hade de valt något annat än lärare. – Det visar på något allvarligt, för det påverkar vilka studenter som kommer in yrket. En lärares motivation och trivsel handlar förstås inte bara om läraren. . – Vi vet att trygga och nöjda lärare får elever som lär sig mer och hellre vill vara i skolan, säger Julie Bélanger. Talisrapporten visar också vilka saker som lyfter lärares motivation: *att vara med och ta beslut som påverkar skolan *att samarbeta med andra lärare *att få feedback på sin undervisning.
I en nation av antirasister är endast de öppna nazisterna rasister - Opinion. DEN SVENSKA SJÄLVBILDEN: ANTIRASISM Vi ser oss själva som världens mest antirasistiska folk. Samtidigt försvarar många svenskar rasistiska stereotyper i populärkulturen. Bakom denna paradox finns en förljugen färgblindhet som utgår ifrån att Sverige lämnat rasismen bakom sig – och därför inte behöver prata om ras. Vår antirasism har blivit en masspsykos, som bland annat tillåtit SD att växa sig så stort, skriver Tobias Hübinette. Enligt en läsarundersökning i Aftonbladet före jul tyckte 96 procent att det var fel av Disney att klippa bort de stereotypa tecknade figurerna ur Kalle Anka och hans vänner firar jul. För ett år sedan kunde 97 procent inte se att Fazers kinapuffar-logo skulle kunna vara kränkande för någon i dagens Sverige, enligt en Sifo-studie som SVT beställde.
Dessa siffror stämmer i det närmaste exakt överens med andelen svenskar som kategoriserar sig själva som toleranta och ser sig som antirasister i olika svenska, europeiska och internationella attitydundersökningar. Det mesta verkar ha hamnat fel i sommar. Det svenska uttrycket ”en sak i taget” har helt gått den här sommaren förbi. Ungefär i mars trodde jag inte att världen kunde explodera mer. Att det skulle lugna ner sig snart. Men nu är det juli, och det är snart omöjligt att hålla reda på hur många barn som dör i krig varje vecka. Eller vem som skickar vapen vart i vilket syfte, och vilka som egentligen lägger vantarna på dem. För inte så länge sedan var den ambitiösa tanken faktiskt att det skulle bli mindre krig, och färre vapen i världen.
För det skulle amerikanerna behövt ha Moskva med sig. Sedan ryker Hamas och Israel ihop igen, och där är den senare USA:s största mottagare av militärt bistånd. Men låt oss hasta vidare. De är av samma utmärkta kaliber som de USA nu lämnar som presenter i ett volatilt Afghanistan, där talibaner och andra planerar att återupprätta sitt lilla helvete. »Skolan har blivit ett terapeutiskt rum« På Finngatan i Lund ligger Villa Blix, för dagen försjunken i fuktig vårdimma.
Namnet, som låter som saxat ur ett Tintin-album, kommer sig av att huset beboddes av familjen Blix, med den numera världsberömde ämbetsmannen och vapeninspektören Hans Blix. Sedan många år har huset dock tillhört kulturvetenskaperna vid Lunds universitet. Men snart är det slut, kartonger står i formation och böcker trängs i travar. Nya mer funktionella lokaler väntar. Jonas Frykman betraktar vemodigt rummen där han tillbringat hela sitt yrkesliv. — Här har vi haft fester i det oändliga. Som professor i etnologi med särskild skolprofil tvekar han inte att säga vad han tycker om skolan. Ni är väldigt olika personer från skilda discipliner, kommer ni att kunna enas om något? — Det vete fan. Skolinspektionen förklarade nyligen de försämrade resultaten med bristande individualisering. . — Om Skolinspektionen med individualisering syftar på skolans stödjande, kurativa funktion anser jag att de har fel. Hur menar du? Barn, gungor och karuseller. Låt oss börja med några självklarheter det borde vara enkelt att enas om: • Ett barn som inte får tillräckligt stöd i början av livet, kommer att ha en uppförsbacke som sannolikt påverkar individens fortsatta utveckling negativt. • Ett barn med någon form av funktionshinder som inte får adekvat stöd och hjälp att avhjälpa eller behandla redan från början eller i ett tidigt skede, riskerar få fördjupade problem. • Den som inte kan fullgöra grundskolan, kommer inte vidare till gymnasiet och hamnar sannolikt i en sämre position på arbetsmarknaden. • En människa som hamnar utanför i samhället, inte kan försörja sig själv och har svårt att fungera socialt, kommer att fara mycket illa av det.
Av de 106 130 sexåringar som börjar grundskolan i Sverige under ett år, kommer 13 731 stycken att hamna utanför samhället senare i livet, enligt statistiska beräkningar som Skandias stiftelse Idéer för livet har tagit fram. Men bland dem med barn som har behov av extra stöd, finns mycket olika erfarenheter. Enbart rasister bör rösta på Sverigedemokraterna | Fredrik Virtanen. Alla som röstar på Sverigedemokraterna är inte rasister. Men alla som röstar på Sverigedemokraterna röstar på ett rasistiskt parti. Det är bara för lågt, för billigt. Det är ovärdigt en människa år 2014, oavsett hur marginaliserad, missnöjd, bitter, arg eller långt från makten man än känner sig. En SD-röst sparkar inte uppåt, den sparkar nedåt. Du är ju ingen rasist.
Eller? Först: Är inte vi vita européer alla rasister? Människor från andra världsdelar har liknande historiska arv som bygger på andra typer av motsättningar, förtryck eller fördomar. Dels det. Rasism i dag handlar sällan om ras, raser finns ju inte i människoarten, det var ett påhitt. Många säger att det gått inflation i ordet rasism. De har inte gått i en rasifierad persons skor. Många stör sig på ordet rasifierad. De har aldrig känt sig som en stereotyp utifrån sitt utseende.
I torsdags släppte den antirasistiska stiftelsen Expo en vitbok om SD:s historia. Den grundläggande idén i SD är samma som när partiet var nazistiskt.