Skrivtips: Skillnad mellan tal och skriftspråk Efter en fråga av dottern igår kväll kom vi in på att det är skillnaden mellan hur vi talar och hur vi skriver. Vi pratade en stund om skillnaderna, Ska/skall och de/dem kontra dom. Det är ju inte helt lätt att begripa varför. Men det är som det är. På Myndigheten för skolutveckling har de startat en sajt, Läsa & Skriva. Språket framträder på olika sätt när det talas och när det skrivs. Som en liten illustration, i amerikanska filmer (även i svenska?) Språkrådet är en ovärderlig källa när man har språkfrågor, t exfrågaVilken form är rätt i dag – ska eller skall? Valet mellan ska och skall är i dag oftast fritt och oftast utan stilskillnad. Skriftformen skall kan läsas ut både som /skall/ och /ska/, medan ska bara kan läsas som /ska/.
Birkebos bästa blogg: En vecka i dom-tecknet Problemformulering:Läraryrket är komplext och svårt. Inte minst ställer det höga krav på ledarskap. Detta gäller inom klassrummets väggar där såväl läraren själv som eleverna blir vinnare eller förlorare, beroende på hur väl läraren lyckas med sitt uppdrag att undervisa, inspirera, skapa förutsättningar för interaktivitet samt säkerställa studiero. Ytterligare komplexitet i utövandet av ledarskap tillkommer när arenan förflyttas till utanför klassrummets fyra väggar. Scenario 1: Ponera att läraren har bestämt att klassen ska få gå en guidad tur genom X stad. Scenario 2 - en annan elevgrupp: I samråd med en kollega har läraren bestämt sig för att ta med sina elever till närmaste storstad. Länge kan det gå bra. Ändå kan det bli fel. Men ändå kan det alltså bli fel. Efter första akten kan man tänka sig att en av de övriga besökarna riktar sig till läraren och frågar om detta är hans elever? Slutsats:Hemma igen får läraren anledning att åter igen reflektera över dylika studiebesök.
Språkkrönika: Våran och eran är inget talfel Det är mycket som har nyhetens obehag i språket. En pålitlig källa till irritation är våran, vårat, eran och erat. I min mejlkorg hittar jag omdömen som ”en styggelse”, ”ett talfel” och ”modern Stockholmsslang”. Vad som klöser i öronen är förstås en smaksak – men dom här formerna är allt annat än nya, utan har förekommit i svenskan åtminstone sedan 1400-talet. Våran och eran går tillbaka på fornsvenskans varn och idhan, som i sin tur är maskulina ackusativformer av var, ’vår’, och idhar, ’eder’. Om vi skulle följa samma grammatiska norm i dag skulle vi säga jag såg eran åsna eftersom åsna är objekt. I dagens svenska används våran och eran bara om n-ord: våran katt och eran hund. Allehanda språkvårdare och smakdomare har i århundraden dömt ut det här språkbruket som ovårdat. Våran och eran är alltså inte slang och än mindre något talfel. Det är mycket som har nyhetens obehag i språket. I dagens svenska används våran och eran bara om n-ord: våran katt och eran hund.