Ett halvt ark papper
Sebastian och trollet | Fredrik Backman
Det här är en kort historia som jag skrev under december 2017. Den handlar om att ha ont. Texten ligger här tills vidare, eftersom jag inte riktigt vet vad jag ska göra med den än. SEBASTIAN OCH TROLLET En liten berättelse om hur det känns Sebastian bor i en bubbla av glas. Han kan inte sova på nätterna. Det sitter ett troll i hans bubbla. Sebastian vet att det är ett troll eftersom han frågar trollet: ”Vad är du?” Och på natten kommer de. Sebastian ser dem vid bubblans horisont. Och Sebastian hoppar nästan. Sebastian står andfådd vid kanten. ”Är du säker på det?” Sebastian försvinner under ytan, bara några ögonblick eller möjligen ett helt liv, innan han kämpar sig upp igen. Sebastian griper trollets päls hårt, blundar hårdare, han vet inte vem som håller vem flytande till sist. Sebastian sätter sig upp. Trollet lägger sin tass under Sebastians kind. Sebastian ser på sina händer. ”Sebastian”, står det. En spricka i glaset. ”hoppa inte snälla sebastian hoppa inte för vi vill så gärna veta
Novelltema
Noveller är tacksamt att arbeta med – de är korta och man kan hinna med många av läroplanens mål under en lektion som läsa, diskutera, skriva och reflektera. När ni jobbar med noveller kan ni behöva ha ett analysschema tillhands för eleverna och här hittar ni ett. När jag arbetar med noveller med en klass så kan mjuka upp med att högläsa en lämplig novell, jag brukar ofta välja Maskrosen av Margit Bethlen där jag har frågor till som eleverna kan diskutera efter läsningen. Sedan kan man gå igenom vad som är typiskt för en novell med ett novellrecept. Novellrecept texten är kortkoncentrerad till en händelse med tillbakablickar för perspektivfå personerskrivs ofta i tredje-personkortfattad beskriven miljöutspelas under kort tidparallellhandling förekommer oftainre monolog är vanligthandlingen börjar ofta mitt i handligen – in medias resslutet innehåller en knorr eller poäng För att träna på skrivandet av egna noveller kan man göra stafettnoveller. Så här blev en novell i Malins klass
Sagan om busschauffören som tänkte att va fan | Svenskanoveller Wiki | Fandom powered by Wikia
Av Tage Danielsson NU SKA NI höra en saga som handlar om bussförare Hugo Berglund. När sagan börjar har han just tagit emot avgiften av den sista påstigande passageraren vid Skanstull, och nu startar han buss numro 144 på sin elfte resa för dagen via Gullmarsplan ut på Huddingevägen mot Örby och Älvsjö till Herrängen och Fruängen. Klockan är halv tolv på dagen, Hugo Berglund är 47 år, månaden är juni och vädret är strålande vackert. Hugo Berglund verkar inte glad. I 23 år har han farit en liten bit ut från Stockholm och in igen, som en jojo, och med tiden har hans ansikte skakat ner mot hakan så han ser riktigt ordentligt lessen ut. "Det blev rätt bra med kosing", säger Hugo Berglund. Nu vänder bussen näsan söderut med sin dyrbara last av svenska medborgare. Nu kör bussen äntligen in i Paris och fram till stranden utav floden Seine. Nu är det morgon i Paris. Nu lämnar den glammande skaran Paris i buss numro 144. Nu går bussen fort, för även en buss kan ha hemlängtan.
Hassen Khemiri: Jag ringer mina bröder - Godmorgon, världen!
Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Jag ringer mina bröder och säger: Förresten. Jag ringer mina bröder och säger: Okey. Jag ringer mina bröder och viskar: Okey. Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild. Av: Jonas Hassen Khemiri 2010
Jag ringer mina systrar | Svenskanoveller Wiki | Fandom powered by Wikia
Av Alexandra Andersson Jag ringer mina systrar och säger: Det hände en sån sjuk sak i förrgår. Har ni hört? Niklas Lindgren. Jag ringer mina systrar och säger: Fast jag är inte säker. Jag ringer mina systrar och säger: Akta er. Jag ringer mina systrar och säger: Glöm det jag sa. Jag ringer mina systrar och säger: Förresten. Jag ringer mina systrar och säger: Okej. Jag ringer mina systrar och viskar: Okej. Jag ringer mina systrar och säger: Det hände en sån sjuk sak ikväll. Jag ringer mina systrar och säger: Men det tog bara bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var skuggan av ett träd. Jag ringer mina systrar och bröder och säger: Nej. Källa: Piteå tidningen PT 29/7-2015 -
05.html (Historietter)
Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk. Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. - Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. - Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor. - Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck. - Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. - Tack, sade doktor Henck. Och efter att ha lånat de hundra kronor han behövde, tillade han:
Stockholm håller andan
Stockholm håller andan av Elin Barkström Karumo Stockholm håller andan den här morgonen. Det är i alla fall vad jag inbillar mig när jag går på min trottoar. Jag svänger in på den stora gatan. Jag kämpar emot impulsen att gå fram till den hemlösa kvinnan som alltid ler. Någonting som visar att hennes leenden har betytt någonting för mig. Fast hon kanske inte ens kan svenska. Hon fortsätter le när jag går förbi henne och det får mina skuldkänslor att jäsa. I ett försök att släppa tankarna på den leende kvinnan låter jag mina ögon vandra över de närmaste balkongerna istället. Den gråtande gubben. När jag var liten ägde han ett café och brukade bjuda på gratis bullar och dåliga skämt varje gång jag kom dit. Tydligen hände något mellan preteritum och presens eftersom han nu för tiden sitter och gråter ut själen på sin balkong varje morgon. Ännu en gång får jag den där impulsen. Fast jag har inte samtalat med honom på massor och massor av år. Så det är nu eller aldrig. Det borde det vara.
